Idag tar Skellefteås tredjeårselever studenten med pompa och ståt. Vädret är något kyligt
och solen gömmer sig i någonstans bortom det grå.
Exakt så såg det ut då det var dags för mig, för tio år sedan.
År 2003 tog jag min student
på Tannbergsskolan i Lycksele. Då var jag fylld av drömmar och förväntan inför vad framtiden
kunde erbjuda för mig.
Nu så här tio år senare är det lätt att se tillbaka på det senaste decenniet med en ton
av besvikelse. Saker och ting blir inte som man tänkt sig, och så har det inte heller blivit
för mig. Samhällsklimatet har förändrats de senaste tio åren; arbetsmarknaden är ännu svårare att
ta sig in i än det var år 2003. I och med det har ett öppet slagfält om jobben trätt fram.
Alla ska ha jobb, men dagens jobb i Skelleftå räcker på långa vägar inte till alla.
Därför har jag, kanske sent, insett att jag måste vidga mina vyer. Nu får jag söka lyckan på
annat håll vad gäller att kunna skaffa mig ett jobb där jag känner mig behövd och där jag
kan fylla en funktion.
Tur då att kärleken med stort K dök upp i mitt liv för tre år sedan. Kärleken stavas Emelie,
och är min kära hustru sedan förra sommaren, 2012. Det känns verkligen så rätt, ända
från första början. Det är med henne jag har lyckats i mitt liv, och det är med henne jag
vill dela livet med resten av livet. Något som vi klargjort inför Gud.
En liten dikt på vägen för 2013 års kull:
Du höga arbetslöshet, du visar sig ännu med din patetiska närvaro.
Med sorg sträcker du ut dig i vårt trånga svensksamhälle.
När ska du ge vika, när ska du försvinna? När ska du mark ej längre vinna?
