Om en vecka, måndagen den 28 februari 2011 är det exakt 25 år sedan Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme mördades på Sveavägen i Stockholm. Lika självklart som att mordet aldrig någonsin kommer att bli uppklarat (?), lika säkert är det att meningarna om den omstridde och skälvande överklasspojken som blev en frontfigur för Sveriges arbetare är tudelade. Vissa ser honom som en landsfader, som tog varje strid för att få ett Sverige byggt på solidaritet och klassisk socialism. Andra ser honom som en lättantänd politiker som lade sin energi på att få igenom socialistiska reformer i form av löntagarfonder, som i ett led av att socialisera Sverige.
Vad man än tycker om Olof Palme så har han satt en milstolpe både i svensk och internationell politisk historia, då hans politiska engagemang även spred sig till andra nationer. Jag tänker då närmast på USA:s krig i Vietnam i slutet av sextiotalet och bombningarna i Hanoi som Olof Palme framförde i det närmast kultförklarade jultalet 1972.
Men det var också under Olof Palmes ledning som socialdemokraterna tvingades från makten, efter fyrtio års regeringsinnehav. Partiet befann sig i sex år i opposition mot centerledaren och tillika statsministern Thorbjörn Fälldins regeringspolitik tillsammans med M och FP. Socialdemokratin och Palme lyckades dock vinna regeringsmakten åter 1982 och bilda sin andra ministär, som kvarstod till den nye statsministern Ingvar Carlssons regeringsbildning.
Det politiska arv som Sverige förvaltat efter Palme lever fortfarande än idag, även om den enligt min mening sopats undan för en mer liberal/borgerlig socialdemokratisk politik i dagens socialdemokraterna. Vi får dock se om den nye S-ledaren som väljs i mars kommer att bli en ny Olof Palme, som åter sätter partiet som den centrerade punkten på kartan. Vi får vänta och se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar